En dokumentär. 103 minuter. 103 minuter av känslostormar utan dess like. Jag har aldrig kännt så mycket för en dokumentär som jag gjorde för denna. Det växlade mellan tårar, förtvivlan och att jag skakade av ilska. Den handlar om kvinnor (mestadels) som går på college i USA och har blivit utsatta för våldtäkt. Som om inte våldtäkt vore nog så har dessa kvinnor dessutom blivit illa behandlade av skolornas ledning, de har blivit anklagade för att ljuga, de har blivit ombedda att vara tysta, de har behövt se sina förövare på campusområdet osv. Dessa kvinnor har blivit ombedda att hålla tyst. Varför undrar ni kanske? För att inte förstöra skolans rykte, för att inte skolan ska bli av med sina donatorer. Japp, det är på riktigt.
I den här dokumentären visas klart och tydligt att en människas (kvinnas) är mindre värt än skolans rykte. Ja, jag skrev liv. Även om hon inte dör av en våldtäkt så är det något som har förstört hennes liv. Hon kommer aldrig vara den samma igen, hon kommer kanske aldrig kunna lita på en man igen, hon kommer troligtvis alltid ha svårt får intimitet och må mer eller mindre psykiskt dåligt resten av sitt liv. Som om inte våldtäkten vore nog så skuldbelägger vissa skolor offret. Många av dessa kvinnor fick frågorna; Vad hade du på dig?; Hur mycket hade du druckit?; Sa du nej tillräkligt tydligt?. Som om det spelar någon som helst roll. Dessa kvinnor, jag, mina systrar, mina tjejkompisar, vem som helst ska kunna springa naken nerför gatan utan att någon ska ta sig rätten att röra vid en.
Jag blev så berörd av denna dokumentär. Den satte sig djupt. Men det värsta är att känslan som är starkast är inte rädslan för att bli våldtagen, utan rädslan av att ingen ska tro på mig i efterhand om det skulle hända. Det är klart att jag absolut inte någonsin vill bli våldtagen, det vill ingen. Men jag är mer rädd för vad som skulle komma efteråt. Att få de där frågorna. Vad hade du på dig? Sa du nej tillräkligt tydlig?, det ska inte spela någon roll. Jag vill inte bli skuldbelagd när jag inte har gjort något. Sluta lägg skulden på offret. Det är ingen som frågar någon som har blivit misshandlad vad de hade på sig, om de sa att de inte ville tillräkligt högt.
Vad jag försöker säga är att våldtäktsoffer måste tas på lika stort allvar som vilket brottsoffer som helst annars. Dessa brott måste vara av samma vikt som andra brott. Det är lika viktigt att lösa ett våldtäktsfall som ett mordfall. Det är lika viktigt att en som blivit våldtagen blir tagen på allvar och får hjälp. Våldtäktsoffer ska inte behöva skämmas över något som någon annan utsatt dem för. Det är dags att kämpa, och kämpa så in i helvete. Det är inte okej att offren fortfarande skuldbeläggs. Lär pojkar att inte våldta istället för att lära era flickor att inte gå själva hem på kvällen. Ingen ska behöva bli våldtagen.
