1 Läs mer >>

Massmedierna påverkar politiken och politiken påverkar massmedierna. Genom massmedierna får politikerna större chans att nå stora grupper av människor. Allmänheten får den mesta informationen genom massmedier, vilket i sin tur leder till att det är viktigt för politiker att synas i just massmedier. Redan här ser vi att det finns ett behov av duktiga pressekreterare som kan hjälpa politikerna att visa sig från sin bästa sida. Som politiker måste man också ta hänsyn till vad media vill ha. Och vad är det då media vill ha? Det bestämmer allmänheten. Här ser vi prov på att politiker, medier och allmänheten är ömsesidigt beroende av varandra. För att kunna ta reda på vad medierna och allmänheten vill ha av politikerna passar det att ha mediestrateger vars huvuduppgift är att jobba med medier.

 

Press, radio, tv och internet har ofta ett finger med i spelet när det gäller med- och motgångar för enskilda politiker och politiska partier. Om massmedia uppmärksammar allt negativt en politiker bidrar med och lämnar det positiva utanför kan man anta att allmänhetens syn på politikern påverkas åt det negativa hållet. Arbetet med pressekreterare motverkar risken för att en negativ bild skapas. Att varje minister har egna pressekreterare känns som en självklarhet i det medialiserade samhälle vi lever i. Det går inte att anta att alla som är bra på det politiska planet också är bra på att hantera press och massmedia. En pressekreterare kompletterar politikernas brister. Man skulle kunna påstå att det är rimligt och nödvändigt av politikerna i regeringsställning att försöka hantera och påverka media. Media, eller den så kallade tredje statsmakten, har så pass mycket makt över allmänheten att det är något som bör prioriteras. Som tidigare nämnt så är det genom medierna som de flesta får sin information om politiken i Sverige. Om man börjar med att jobba på att föra sig väl i medierna underlättar man arbetet genom att inte behöva städa upp efter ett dumt uttalande eller en dålig presskonferens.

 

Ett praktexempel på en politiker som gång efter gång har behövt städa upp efter sig är Åsa Romson. Senast idag sa hon, i nationell TV, att terrordåden den 11 september var en olycka. Hon har tidigare kläckt ur sig saker som att vita män är miljöbovar, medelhavet är som Auschwitz och så vidare. Frågan är om Åsa Romson ens har en pressekreterare, vilket en vice statsminister absolut bör ha. Med det medialiserade samhälle vi lever i idag så är det inte lika lätt att städa upp efter sig. Man kommer inte undan lika lätt om man säger något opassande i nationell TV. Förr kunde dessa saker passera förbi utan större mediauppmärksamhet, men nu förevigas dessa händelser via sociala medier och det når en större publik. Jag såg inte nyhetsmorgon, jag är inte ens i Sverige. Ändå nås jag av Romsons uttalande sekunder efter att det har hänt, tack vare sociala medier. När det väl har spridit sig, är det svårt att ta tillbaka och ursäkta sitt uttalande. Därav ser vi ett större behov av medieträning och att ministrar har en pressekreterare.

 

Under tiden som arbetet med pressekreterare utvecklas så stängs dörrarna sakta men säkert till Regeringskansliet och politikerna. För att nå politiker måste du som journalist ofta gå igenom pressekreterare och når oftast politiker på presskonferenser. Det skapar en sorts distans till politiker och statsråd, en distans som troligtvis påverkar allmänhetens uppfattning av politiker till det sämre. Politiker kan nu kännas som något utöver det vanliga, något avhumaniserat. Politikerna talar egentligen inte själva inför medierna, ofta är det en presstalesman som har bestämt i förväg vad som ska sägas. Man jobbar in i det sista för att politiker inte ska råka uttrycka sig okorrekt eller tveka på vad hen ska säga.

 

Tack vare att avståndet mellan politiker och allmänhet har växt påstås det ha uppstått en förtroendekris. Allmänheten tror inte att politikerna är helt ärliga och att man som politiker håller tillbaka känslig information. Detta kan ses som ett stort problem, även om allmänhetens förtroende för politikerna är långt ifrån kört i botten. Rädslan inför denna förtroendesvikt ska ses som en viktig drivkraft för Regeringskansliet att arbeta ännu mer för att förmedla sina budskap på ett förtroendegivande sätt.

 

Enligt en studie som behandlar de faktorer som ligger till grund för journalistens och redaktionens värdering av nyheter anser journalisterna att det är viktigt att pressmeddelanden kommer från en officiell och trovärdig källa. ”Makten över nyheterna hamnar hos regeringen”, säger Mats Bergstrand, chef för DN debatt, i en intervju angående denna studie. För att ha makten över medierna behöver Regeringskansliet ha bra mediestrateger som kan vinna tillbaka allmänhetens förtroende till politikerna. Kan man leverera trovärdiga och bra pressmeddelanden är redan hälften vunnet. Om man kan leverera fler trovärdiga nyheter och nyheter med högt nyhetsvärde från Regeringskansliet får man mer plats i tidningar och större chans att påverka opinionen.

 

Om politiken med hjälp av mediestrateger av olika slag kan få makten att vara med och bestämma vad media rapporterar om har de lyckats. I dag är det viktigare vad som sägs i den politiska debatten utanför Regeringskansliet än tidigare, politikerna måste ha ett finger med i debatten som pågår i medierna för att inte bli utmanövrerade. Allt handlar om vem som har makten över dagordningen. För att lyckas ta makten över dagordningen levererar Regeringskansliet dagligen pressmeddelanden och presskonferenser. Allt handlar om att påverka medierna till att publicera vad politikerna vill att de ska publicera och därmed få allmänheten att tycka att politiken är minst lika viktig som alla andra nyheter. Om medierna publicerar en större mängd politiskt inriktade nyheter kommer allmänheten troligtvis uppmärksamma politiken mer och rapporteras det positivt om just politiken så kommer allmänheten få en positivare syn på just politikerna. 

 

Med det medialiserade samhälle vi lever i kommer stort ansvar. För att inte tappa opinionens förtroende måste partierna ta sitt egna ansvar och anlita medietrateger, som ser till att misstag som Romsons uttalanden inte upprepas. Om inte ännu bättre, aldrig sker. Det skadar politikernas förtroende och det skadar den svenska politiken. I medialiserad värld krävs en medialiserad politik. 

Medialisering av poli...

0 Läs mer >>
En dokumentär. 103 minuter. 103 minuter av känslostormar utan dess like. Jag har aldrig kännt så mycket för en dokumentär som jag gjorde för denna. Det växlade mellan tårar, förtvivlan och att jag skakade av ilska. Den handlar om kvinnor (mestadels) som går på college i USA och har blivit utsatta för våldtäkt. Som om inte våldtäkt vore nog så har dessa kvinnor dessutom blivit illa behandlade av skolornas ledning, de har blivit anklagade för att ljuga, de har blivit ombedda att vara tysta, de har behövt se sina förövare på campusområdet osv. Dessa kvinnor har blivit ombedda att hålla tyst. Varför undrar ni kanske? För att inte förstöra skolans rykte, för att inte skolan ska bli av med sina donatorer. Japp, det är på riktigt. 
 
I den här dokumentären visas klart och tydligt att en människas (kvinnas) är mindre värt än skolans rykte. Ja, jag skrev liv. Även om hon inte dör av en våldtäkt så är det något som har förstört hennes liv. Hon kommer aldrig vara den samma igen, hon kommer kanske aldrig kunna lita på en man igen, hon kommer troligtvis alltid ha svårt får intimitet och må mer eller mindre psykiskt dåligt resten av sitt liv. Som om inte våldtäkten vore nog så skuldbelägger vissa skolor offret. Många av dessa kvinnor fick frågorna; Vad hade du på dig?; Hur mycket hade du druckit?; Sa du nej tillräkligt tydligt?. Som om det spelar någon som helst roll. Dessa kvinnor, jag, mina systrar, mina tjejkompisar, vem som helst ska kunna springa naken nerför gatan utan att någon ska ta sig rätten att röra vid en.
 
Jag blev så berörd av denna dokumentär. Den satte sig djupt. Men det värsta är att känslan som är starkast är inte rädslan för att bli våldtagen, utan rädslan av att ingen ska tro på mig i efterhand om det skulle hända. Det är klart att jag absolut inte någonsin vill bli våldtagen, det vill ingen. Men jag är mer rädd för vad som skulle komma efteråt. Att få de där frågorna. Vad hade du på dig? Sa du nej tillräkligt tydlig?, det ska inte spela någon roll. Jag vill inte bli skuldbelagd när jag inte har gjort något. Sluta lägg skulden på offret. Det är ingen som frågar någon som har blivit misshandlad vad de hade på sig, om de sa att de inte ville tillräkligt högt. 
 
Vad jag försöker säga är att våldtäktsoffer måste tas på lika stort allvar som vilket brottsoffer som helst annars. Dessa brott måste vara av samma vikt som andra brott. Det är lika viktigt att lösa ett våldtäktsfall som ett mordfall. Det är lika viktigt att en som blivit våldtagen blir tagen på allvar och får hjälp. Våldtäktsoffer ska inte behöva skämmas över något som någon annan utsatt dem för. Det är dags att kämpa, och kämpa så in i helvete. Det är inte okej att offren fortfarande skuldbeläggs. Lär pojkar att inte våldta istället för att lära era flickor att inte gå själva hem på kvällen. Ingen ska behöva bli våldtagen.
 
 

The Hunting Ground

0 Läs mer >>
Vaknade upp till värdelösa nyheter. Kent, Sveriges bästa band, lägger ner. Släpper ett sista album, gör en sista turné sen är det finito. Jag vet inte hur jag ska hantera detta, har alltid kunnat räkna med att de släpper fantastiska album. Sen tonårsben har jag lyssnat på deras musik, gråtit till deras musik, fått styrka från deras musik. Vad ska jag gör nu? Kent är perfektion. De lyckas sätta ord på känslor som inga andra. One of a kind, verkligen. Kent kommer verkligen saknas mig. 
 
Känslan inom mig är mest tomhet. Jag vet att det låter sjukt löjligt, men jag älskar fan kent. Kent har varit en så stor del av mitt liv. Jag har inte så mycket mer att säga. Just nu hade jag velat sitta i en bil, bara köra utan mål och skriksjunga till varenda låt. Men Kent får istället gå på repeat i lurarna i dag. Och får jag inte en biljett till deras turné då vet jag inte vart jag tar vägen. Måste ha en biljett, that's it. 
 
För skiten bara känns
 

Då som nu för alltid